En helt vanlig torsdag

Torsdagar inleds fortfarande med flygande bebisar, även om vi inte sjunger just den sången. Men de flyger i alla fall. Och dansar. Få sjunger, men jag vet att de vill. Noel ropar mamma. Det gör faktiskt Axel med, fastän det är pappa som är där.

Jag är alltid först på plats i personalköket när det är dags för lunch. Varför har jag aldrig reflekterat över. Men först är jag. Och sist därifrån med för den delen. Har man en timmes lunch ska man utnyttja den, det är min eviga filosofi.

Efter lunch går jag ner i källaren. Vad som sen händer i källaren vet man aldrig. Men alltid är det någon som gråter, skriker eller skrattar. Kuddar kastas och färg spills. Och alltid är det någon som inte får vara med. Är grenarna på träden inte tjockare än ens eget lår så får man inte klättra, även om de grenarna alltid har hållt tidigare. Hårda bud i Mellerud, anser somliga. Tack och lov, tänker ängsliga volontärer som inte fattat att barn klarar nästan hur mycket som helst innan de går sönder totalt.

Sen kan vad som hels hända. V a d  s o m  h e l s t. Jag och MFE har vår timme. En värdefull och högt uppskattad timme. En flummig och störtlöjlig timme. Fylld av muterade teologiska maskar, bland annat.  Många djupa, filosofiska tankar har utretts (och skapats) under denna timme. Och bara så att alla vet det, så hände det inget som helst märkvärdigt när Saul blev Paulus. Ingenting alls. Så, nu kan ni sluta leva i den illusionen.

JJ är en mycket musikalisk man. Han överraskade mig och MFE i personalköket idag. Jag och MFE satt och åt och på bordet stod fem stycken kaffetermosar. JJ kommer in, hämtar två skedar, ställer termosarna tätt intill varandra och harklar sig. Jag och MFE, som tidigare inte reflekterat över vad det var han höll på, gav honom genast vår uppmärksamhet. Aldrig anade vi vad vi skulle få se. JJ gav en sked-på-termos konsert. När han var klar bugade han och gick. Vi skrattade så att tårarna sprutade.

Det kom utpressningsbrev till kyrkan idag med. Några islänningar som sa att om vi la 30 miljarder euro i soptunnan utanför den isländska ambassade skulle de skruva av vulkanen. Det ni. JJ och MFE kom på att det måste vara USama Binladur som ligger bakom. Såklart.

Kvällen avslutades med tankar kring bön och mannen under bordet.

En helt vanlig torsdag, helt enkelt.


Att söka volontäråret är det bästa jag någonsin gjort.

Det finns så mycket jag vill göra

Det finns så mycket jag vill göra. Det fnns ännu mer jag vill förändra.

Näst intill varje dag dunsare det ner en katalog eller broschyr från en högskola/ ett universitet som vill hjälpa mig med min framtid. Är det inte fint? Eler så ramlar det in nåt klatshigt: "Vet du inte vad du ska göra efter gymnasiet? Vi har svaret!" Ain't that great?
Men tänk om jag inte söker svar? Tänk om jag vill jobba kvar på Rusta, bara för att det är enklast så?
Det där är inte sant. Jag vill inte jobba kvar på Rusta. Dessutom är det inte enklast så.

Nu blev det fel. Det var inte det här jag skulle skriva om.
Jag skulle skriva om M. Och om J. Där finns det saker att förändra. Där finns det saker att göra. Hjälpa.
Men... nu blev det inte så. Det blir istället ett högst egocentriskt inlägg.
JAGJAGJAGJAGJAGJAGJAGJAGJAGJAGJAGJAGJAGJAGJAG.
Typ så.

Det finns så mycket jag vill göra. Men var fasen ska man börja? Enligt E är det enkelt! Man bara söker till allt man vill, och så kan man bestämma sig sen. Det är väl praktiskt? Vad han inte tänker på att han själv - efter två år - fortfarande jobbar kvar på Fiberdata. Så det är kanske inte så enkelt i alla fall. Nu är jag orättvis. I Es fall finns det omständigheter, och det vet jag. Förlåt. Men det skrämmer mig att du fortfarande inte har kommit iväg, trots att du vill så mycket.

Jag vill stå på scen.
Jag vill synas på bioduken.
Jag vill skriva poetiska böcker.
Jag vill jobba som volontär.
Jag vill plugga religion.
Jag vill plugga till socionom.
Jag vill bli psykolog.
Jag vill resa.
Jag vill studera utomlands.
Men jag vill inte bli präst.

Framförallt, så vill jag göra allt bra.
Hör du det?
JagvillJagvillJagvill.

Det finns så mycket jag vill göra.

Gott nytt år

Japp. 2008 har tagit slut. Det är nya tider på gång, 2009 för att vara exakt. Jag har inte gett några nyårsöften. Det känns mycket bra.

Nu tänker jag vara mer fjortis än jag normalt är. Jag känner att jag behöver det.

Såhär ligger det till:
För ett par veckor sedan köpte jag en helt sjukt snygg klänning. Men, det fanns ett problem med denna klänning märkte jag när jag kom hem och provade den utan BH: mina bröst var för små för att bära upp den stora urringningen!! Panik. Hur som helst så har jag sett en massa saker man kan sätta på brösten för att de ska bli lite större och så utan att man har BH, så jag släppte paniken och tänkte: det orndar sig. Men oj, så jag bedrog mig.
Jag har letat och letat, men ingenstans har jag hittat något som kan hjäpa mig med mitt problem.

Igår var det dags att använda klänningen. Det var byårsfest, och jag ville verkligen ha klänningen på mig. Jag gjorde ett sista försök i mitt sökande efter hjälp, men inget fanns att finna. Jag beslöt mig för att helt enkelt försöka sy upp urringningen lite, men misslyckades även med det. Allt såg hopplöst ut och jag blev otroligt frustrerad.

Men - då kom min riddare utan blank rustning och räddade mig. Han hade dubbelhäftande tejp! En tejpbit på vardera bröst och sen var det ju fixat! Jag flashade mig ingenting under hela kvällen. Det ni.

Jag lyssnar på Markuc Krunegård. Mest p grund av att jag kan, för jag har Spotify!

Gott nytt år ^^

Höjdhopp vore lättare

Det här med att vara kär är något som jag aldrig kommer första. Jag är så fruktansvärt dålig på det, vet inte alls hur man ska bete sej. Vad får man egentligen göra och vad får man inte göra? Hur talar man om för någon att han eller hon är underbar på bästa sätt och hur gör man för att inte skrämma iväg den man är kär i? Jag har fan ingen aning.

Jag har varit kär ett tag nu. I Erik. Han har vetat om det i... 108 dagar (jag räknade just ut det), men det gör minsann inte saken lättare. Och jag måste vara galen som skriver om det här, eftersom jag vet att han läser min blogg. Ta det lugnt kära du, det här handlar inte om dej, utan om mej och att jag inte vet hur man är kär. Men jag är kär i dej i alla fall. Puss.

Jag har så jäkla mycket kärlek i mej att jag har en tendens att ösa ur mej alldeles för mycket på en gång när jag får chansen. Det är jättedumt, för det är så man skrämmer bort folk. Ingen klarar av hur mycket kärlek som helst på en gång.

Jag tror att kärlek är något man måste öva sej i. Min körledare brukade jämföra vår sång med höjdhopp: man är tvungen att träna mycket om man vill komma högt. Nyss tyckte jag att jag skulle kunna använda samma liknelse angående kärlek, men nu vet jag inte riktigt hur jag tänkte då... Hur som helst så måste man nog öva sej i kärlek. Man måste träna om man vill bli bra.

Men hur fan övar man sej i att vara kär? Och på att visa det på rätt sätt? I höjdhopp kan man träna sina benmuskler genom tex löpträning. Man kan öva smidighet genom att stretcha. Men i kärlek finns inga benmuskler och jag har ingen aning om hur man stretchar den. Så hur gör man?
Man kan ju alltid bli bättre på det fysiska... Jag menar, det kan man ju faktiskt öva på... Men hur lär man sej att säga "Jag älskar dej" på ett bra sätt? Och hur ska man veta hur ofta man får säga det? Hur många komplimanger får man egentligen ge innan det blir för mycket? Jag har fan ingen aning. 

Kärlek är helt klart den farligaste och svåraste sporten i hela världen. Jag borde ha börjat med höjdhopp istället.

Just nu tittar jag på film, men den är rätt värdelös så jag lyssnar på musik samtidigt.
Just nu spelas "Right where it belongs".
What if everything around you,
Isn't quite as it seems?
What if all the world you think you know,
Is an elaborate dream?
And if you look at your reflection,
Is it all you want it to be?
What if you could look right through the cracks,
Would you find yourself... find yourself afraid to see?


What if all the world's inside of your head?
Just creations of your own
Your devils and your gods all the living and the dead
And you're really all alone
You can live in this illusion,
You can choose to believe.
You keep looking but you can't find the woods,
While you're hiding in the trees


Peace out

RSS 2.0